Cal me Fella och Jennie

I natt har jag sovit dåligt vilket troligen beror på att jag tar siesta när sambon gör det och egentligen så behöver jag det ju inte och då blir nattsömnen lidande.
När jag vaknade i morse började jag tänka på hur jag blev behandlad under min sjukskrivning förra året. Jag kan ibland bli så frusterad och känna mig kränkt och kan såhär efteråt förstå att jag var något som inte var önskvärt  där längre - en sk vagel i ögat. Efter att min läkare sagt att jag inte skulle jobba inom psykiatrin så började arbetet med att bli av med mig. Min tjänst utannonserades omgående fast jag inte hade något nytt arbete. Jag blev fråntagen de patienter jag hade ansvaret för. De fick andra bli ansvariga för mitt framför näsan på mig. Jag fick valet att sortera journaler i arkivet eller bli uppsagd. Vad hade jag för val? Jag fick alltså ställa mig i ett arkiv och sortera ut journaler på avlidna personer. Detta hade inte gjorts på de sista fem åren så det var alltså ganska många. Jag isolerade mig och åt lunch inne på det rum som jag blivit tilldelad. Jag kom på att jag arbetade på den mottagning där jag var patient! Det är ju helt sjukt. Till saken hör också att INGEN visste att jag skulle komma. De trodde att det var en gravid som skulle kommaoch även om jag är lite rund om magen så tyckte de nog inte att det var jag.
Min läkare blev ursinnig över att jag var där och jag blev sjukskriven fram tills jag fick börja arbetspröva på "somasidan". Där är jag nu och har ett vikariat. Den första september börjar jag på kirurgmottagningen och jag känner att det har ordnat sig för mig.
Det som ändå gör ont inom mig är att jag inte fick något avslut på psyk. Jag har ju vissa som jag träffat efteråt som blir glada att träffa mig men annars. Man brukar ju bli avtackad jag jobbade ju där i två år i allafall och alla sa att de gillade mig men det kanske var ett spel för gallerierna. Skulle de nu komma och villa avtacka mig så skulle jag helt avsäga mig det - orkar inte. Det finns tre personer som har gjort mig så himla besviken och det är svårt att glömma.
Nu har jag skrivit av mig och jag känner att det är tur att det finns personer här på jorden som jag har stöd av.
Det är tur att de finns stora kramar till er som känner sig träffade.