Jag måste få skriva av mig
I natt har jag sovit dåligt vilket troligen beror på att jag tar siesta när sambon gör det och egentligen så behöver jag det ju inte och då blir nattsömnen lidande.
När jag vaknade i morse började jag tänka på hur jag blev behandlad under min sjukskrivning förra året. Jag kan ibland bli så frusterad och känna mig kränkt och kan såhär efteråt förstå att jag var något som inte var önskvärt där längre - en sk vagel i ögat. Efter att min läkare sagt att jag inte skulle jobba inom psykiatrin så började arbetet med att bli av med mig. Min tjänst utannonserades omgående fast jag inte hade något nytt arbete. Jag blev fråntagen de patienter jag hade ansvaret för. De fick andra bli ansvariga för mitt framför näsan på mig. Jag fick valet att sortera journaler i arkivet eller bli uppsagd. Vad hade jag för val? Jag fick alltså ställa mig i ett arkiv och sortera ut journaler på avlidna personer. Detta hade inte gjorts på de sista fem åren så det var alltså ganska många. Jag isolerade mig och åt lunch inne på det rum som jag blivit tilldelad. Jag kom på att jag arbetade på den mottagning där jag var patient! Det är ju helt sjukt. Till saken hör också att INGEN visste att jag skulle komma. De trodde att det var en gravid som skulle kommaoch även om jag är lite rund om magen så tyckte de nog inte att det var jag.
Min läkare blev ursinnig över att jag var där och jag blev sjukskriven fram tills jag fick börja arbetspröva på "somasidan". Där är jag nu och har ett vikariat. Den första september börjar jag på kirurgmottagningen och jag känner att det har ordnat sig för mig.
Det som ändå gör ont inom mig är att jag inte fick något avslut på psyk. Jag har ju vissa som jag träffat efteråt som blir glada att träffa mig men annars. Man brukar ju bli avtackad jag jobbade ju där i två år i allafall och alla sa att de gillade mig men det kanske var ett spel för gallerierna. Skulle de nu komma och villa avtacka mig så skulle jag helt avsäga mig det - orkar inte. Det finns tre personer som har gjort mig så himla besviken och det är svårt att glömma.
Nu har jag skrivit av mig och jag känner att det är tur att det finns personer här på jorden som jag har stöd av.
Det är tur att de finns stora kramar till er som känner sig träffade.
Äntligen liiiiite svalare
Idag har jag och Jennie ridit ut med en väninna och hennes ljuvliga islänningar. Efter det var det Fellas tur att göra rätt för födan. Han gick som en dröm faktiskt. Jag försöker att rida så som Staffan Ljunggren sa att jag skulle göra och det funkar bra. Är nu så sugen på en ny clinic så vi kan se om vi gör rätt. Fella blir så himla mjuk och följsam när jag gör rätt och det är så häftigt att känna att det funkar.
Nu är det tre veckor kvar på semestern och jag som trodde att de skulle bli bättre än den första. Nu verkar det ju inte bli så för i morgon ska jag till vårdcentralen, Micke till lasarettet och katten till veterinären. Jag har ju semester och vill slippa sjukdomar fast vad det gäller Micke gör jag lätt allt för honom så det räknas inte.
Kram
Semester...
I går kl 22 gick jag ut från jobbet och pustade ut. Fyra veckor semester och det första jag fick göra var att skjutsa Micke till Akuten. Stopp i magen och vätskebrist. Idag fick han inte åka hem och när jag skulle hjälpa honom så upptäckte jag att han hade fått en infektion. Då domderade jag lite med läkare och sköterskor och sedan fick jag som jag ville (det gäller att stå på sig i vården). Han fick antibiotika intravenöst och nu ska väl infektionen lägga sig. Jag längtar så himla mycket efter att jag och Micke kan göra något tillsammans utan att han ska må dåligt. Han är så tapper min Micke jag beundrar honom verkligen även om jag får styra med honom lite för envis är han också.
Nu ska jag och Fluke gå ner till sommarhagen och titta till kusarna. De har varit ute dygnet runt sedan i torsdags så nu är det dags för framförallt Fella att göra skäl för brödfödan. Det är ändå för varmt att rida så de har det skönare ute på udden i hagen. Tja ba
