Cal me Fella och Jennie

ja det är verkligen en vintergata hela vägen in till oss från 52:an. Visst är det vackert men jag skulle aldrig ge mig ut med transport om det inte gällde livet såklart. Längtar så efter att få sätta igång och rida ordentligt men tydligen får det vänta för det är visst nytt oväder i antågande.
I  söndags var jag på hopptävlingar på Bullersta jag hjälper tjejen som har ponnierna här att komma i gång innan hon ska tävla samt gå banan. Det var ju länge sedan jag hoppade men tydligen sitter kunskaperna kvar.
När jag stod där utanför ridhuset sprängde ridskolehästarna stängslet och sprang in i stallet. Vem tror ni då var mitt i smeten och hjälpte till? Bloggar'n själv såklart min sambo blev inte förvånad att jag var där det hände han börjar bli van.
Väntar fortfarande på besked om jobbet jag sökte och jag tror att jag blir galen för jag vill verkligen ha det. Om jag inte får det väntar arkivet med journalgallring på måndag, gissa om jag känner mig underskattad.
Ja ja vi får se hur det går. Håll alla tummar för mig - snälla.

ja man kan ju undra om det blir någon vår i år. Fast egentligen tycker jag att det är vackert ute och man slipper ju all lera. Längtar dock till att det ska bli lite ridväder för som det är nu törs inte jag ge mig ut på vägarna med häst och transport. Att rida i skogen är oxå svårt för jag och hästen får ju all snö på oss och jag framförallt i nacken. Det går ju inte att jobba hästarna heller jag längtar verkligen efter att få rida igenom Fella ordentligt och börja att träna honom så att vi kan komma i lite bättre kondition båda två. Vi har liksom ökat omfånget båda två... Den enda som håller sig i form är Jennie hon är bara lite rund men det gör ingenting på en dam som i år fyller 20 år.
Vår dynghög har breddat ut sig och till en början kunde jag och sambon inte förstå vad som hänt. All dynga hade åkt över kanten och sambon var verkligen bekymrad eftersom han håller ordning på högen så att den håller sig normalstor i omkrets. Vi började att misstänka att de som har sina hästar hos oss hjälpt till att platta till dynghögen men de nekade till att de var skyldiga och jag hoppas att de inte tog illa upp men vi ville ju veta vad som hänt. Till slut kom jag på det - koltrastar en hel skock. De har invaderat dynghögen där finns ju mat i massor och de gräver stora hål för att hitta mat och då sprätter de ut dyngan över kanten. Om någon sagt att det vore stora kalkoner eller en grävling som varit där och grävt så hade jag trott på det men koltrastar, jag menar de är ju inte stora. Ja nu ser dynghögen helt förstörd ut och sambon ser lidande ut. Han som verkligen har varit förste dynghögskötare hela hans uppdrag har blivit helt förstört. Jag får hjälpa honom att rätta till högen när det blivit varmare och koltrasterna får annat att tänka på.
Jag har fortfarande semester och ska ha det nästa vecka också. Går nu och väntar på vad som ska hända. Jag väntar på besked på om jag fått ett jobb jag sökt och jag vill verkligen ha ett positivt besked då jag verkligen vill ha det jobbet. Undrar även över hur det går med min arbetsförmågebedömning som jag gjorde förra veckan. Duger jag som sjuksköterska eller ej. Om jag inte gör det vet jag inte vad jag gör. I värsta fall blir jag tvungen att börja jobba i arkivet och då avlider jag. Då känner jag mig fullkomligt kränkt men det är det ingen som bryr sig om. Jag mår så dåligt av behöva göra detta och även om de säger att det är tillfälligt vad händer sedan jag känner en stark oro att de kommer att köra över mig totalt och se till att det inte finns något värdefullt jobb åt mig. Jag menar då har de ju problemet ur världen och jag har inte jobb längre. Ja det är det här som uppehåller mina tankar just nu och det gör att jag inte kan komma mig för att göra något annat. Jag skulle kunna göra massor hemma men jag kommer mig inte för. Det känns som när jag var sjuk men nu är jag ju inte det längre. Vad krångligt livet är....

I morse var det riktigt kallt när jag gick ner till stallet. Inne i stallet var det dock ganska varmt så hästarna ska inte klaga. De fick gå ut i omgångar för att hålla värmen i stallet. Tyvärr har Fella kommit på att han kan ta sig ur hagen då elaggregatet har lagt av. Första gången han kom ut stod han bara utanför och hade Jennie kvar i hagen. Jag tog in dem och lagade staketet med hjälp av frusna fingrar och jävligt små muttrar på skarvningsgrejerna.
Jag trodde i mitt enfald att hästarna nu skulle hållas sig kvar i hagen men tji fick jag. Fella lyckades åter igen spränga tråden och hela skocken sprang till grannens hästar. Jag gick dit med alla grimmor och en hink med mat. Hästarna sprang bort från mig och jag trodde inte att jag skulle kunna fånga in dem innan de försvann in i skogen och bort över vidderna. Ja jag var ganska orolig över vad de skulle ta sig till. Lilla Molly kunde dock inte motstå maten så hon kom till mig och lät sig fångas in. Fella och Jennie kom också och jag lyckades få på dem grimmorna också. De andra två ville dock känna av friheten. Jag tog mina lydiga (eller rättare sagt matglada) hästar och gick hem med dem. Då kom ponniernas ägare och vi kunde fånga dem också. Nu har ett nytt aggregat installerats och nu ska väl hästarna vara kvar i hagen.
Ja ibland skulle jag vilja ha hamstrar i stället fast när jag står inne i boxen hos någon av hästarna så glömmer jag direkt bort hamstrarna.
Längtar efter lite varmare väder för just nu är det tungjobbat med djuren.