Sköna maj välkommen....
Tänk att det redan är maj månad. Det är ju inte klokt vad tiden går. Eftersom jag just nu befinner mig på 1000 m djup känslomässigt har jag svårt att se skönheten i naturen. Dagarna går och jag märker det knappt. Jag tackar för att jag har djuren och Micke (och mina föräldrar förstås) annars skulle jag bli helt apatisk.
Tror att jag ska må bättre varje dag jag vaknar men efter någon timme märker jag att jag inte kommit närmare ytan. Jag intalar mig att jag inte mår så dåligt och att jag snart kan börja jobba. Fast när jag sitter i en diskussion eller i ett samtal orkar jag inte hålla tråden. Hur det känns att inte helt hänga med i matchen är en svår känsla att beskriva. Jag känner mig helt tom i huvudet och undrar hur jag ska få ihop saker och ting.
När jag rider speglar Fella mitt mående. Han är så försiktig med mig om jag mår dåligt. Han rör sig knappt framåt och det känns som om han är rädd om mig när jag inte orkar vara så aktiv som jag vill vara. När jag står i hagen kommer han smygande bakom mig och lägger sin mjuka mule mot min kind. Det är så underbart att känna hans andedräkt värma min kind och känna lukten av honom.
Det där med att man inte ska låta hästen komma för nära skiter jag fullständigt i just då.
Varför får jag sådana här svackor i mitt mående har jag frågat mig många gånger. Att jag är sjuk kan ibland vara svårt att acceptera framförallt då det inte syns på samma sätt som om jag brutit benet. Fast min sjukdom gör lika ont som ett benbrott fast min smärta sitter i själven och tyvärr tror jag det är svårare att få den smärtan lindrad. Tyvärr har jag fått öka medicineringen och även fått en ny medicin. Jag tittar på¨dem när de ligger i min hand innan jag tar dem och det känns ganska tråkigt att se att man behöver ta så många piller.
Nej nu har jag tjatat tillräckligt. Nu ska jag titta litegrann på TV och se om jag kan koncentrera mig. Om det inte går får jag väl lägga mig och sova i stället. Kram på er
